Kristina Hansson

“Kojan håller oss vakna i kontakt med det som omger oss. Oavsett om det är en känsla av fara eller sympati förlängs vårt medvetande i det yttre när vi upplever den. Kojan blir den kropp vi är”
(Gilles A Tiberghien)

Detta examensarbete handlar om den fysiska miljön på SIS-hem för minderåriga där jag undersöker relationen mellan rum och kontroll. Med kojan som metafor och rumslig strategi utforskar jag den som en möjlighet till ökad autonomi inom tvångsvården av minderåriga i Sverige. Mitt granskande av fängelsearkitektur ”inifrån och ut”, har syftat till att skapa en inredningsarkitektur som verkar för en större upplevelse av autonomi hos de placerade ungdomarna.
En av mina metoder har varit att addera ett kreativt ramverk, inspirerat av kojan. Dels ger det ungdomarna en möjlighet att påverka sin fysiska miljö, och dels få en möjlighet att uttrycka sig med hjälp av rummet. En annan viktig del av arbetet har varit att utmana hur det egna rummet på ett SIS-hem vanligtvis är utformat. I stället för den traditionellt fängelselika utformningen, har jag sökt mig mot ett sätt att disponera rumsytan mer utifrån den boendes behov och med större tillit till hen – utan att överge kraven på säkerhet.
Målet har varit att skapa ett rum som medlar och hjälper ungdomen att kommunicera. Ett rum med agens att påbörja ett förändringsarbete.