Konst

När studenter efter avslutad yrkesutbildning i fri konst möter världen kan det låta så här:

– Vad jobbar du med?
– Jag är konstnär.
– Jaha… men vad jobbar du med?

En ordväxling som i all sin vardagliga enkelhet säger mycket om hur vi värderar arbete, hur vi förstår kunskap, och vad vi tror att konst är. Det är som att konsten inte riktigt räknas som arbete förrän den kan förklaras, säljas eller sättas i relation till något nyttigt. Samtidigt pekar frågan — vars tydliga svar väcker samma fråga igen — på hur konsten verkar där logik, språk och existens möts och bryter samman. En plats där frågan är ett fönster, och svaret en spegel.

Inte sällan är det just där logiken spricker och känslan stämmer som unga konstnärer börjar arbeta idag. Efter en tid då många konstnärer använt fotografi, performativa och dokumentära metoder för att synliggöra dolda maktrelationer och gestalta det som annars inte får ta plats eller höras, möter vi konsten som en alltmer existentiell praktik i denna vårutställning. Oavsett om uttrycket är politiskt, abstrakt, intuitivt eller konceptuellt, så handlar det mindre om att uttrycka något — mer om uttrycket i sig. Som en röst som söker sig själv genom att ljuda. Genom att bryta med estetik och störa det förväntade inom etablerade former, uttryck och medier blir konstverket en sorts kritik — inte av representation eller innehåll, utan av själva förutsättningarna för upplevelse.

Att fråga vad en konstnär jobbar med är helt rimligt om en utgår från att konstnärligt arbete och dess värde kan definieras på många sätt. Och det gör vi. På kandidatprogrammet i konst bygger undervisningen på idén att varje student formar ett eget konstnärskap. Teknik och teori undervisas i hög grad som fördjupning och specialisering, anpassad till det individuella arbetet.

Men att göra konst tränar också en annan sorts kunskap — en som inte bara gäller konstnären, utan alla som befinner sig i det konstnärliga utbildningsrummet: studenter, lärare, administratörer och besökare. Det är förmågan att lyssna, att härbärgera osäkerhet och göra rum för det som verkar vara omöjligt. En vanlig dag på jobbet kan detta låta ungefär så här:

– Vad jobbar du med?
– Jag försöker förstå något jag inte vet vad det är, med verktyg jag inte riktigt kommit på ännu och ett språk som kanske inte finns.

Loulou Cherinet
Professor i konst