Moa Holm Niklasson

Jag försökte bli minimalist, men mitt liv har alltid varit fyllt av samlingar – föremål jag sparat utan att fråga mig varför. När jag började rensa insåg jag att det inte var sakerna jag höll fast vid, utan minnena de bar. Endast minnet kändes för tomt, så jag behövde ge dem en fysisk närvaro.

Det här projektet handlar om att samla på ett annat sätt. Jag har grävt i gamla lådor, tittat på barndomsritningar och observerat detaljer i min vardag. Fragment av minnen och människor smyger sig in i mina verk. Skulpturerna har blivit både karaktärer av mig själv och personer omkring mig, men också en samling av intryck och berättelser, som får nytt liv när de står tillsammans.

Jag arbetar snabbt, ofta utan en tydlig plan, och låter materialen styra. Sprickor och sneda linjer blir en del av processen. Inget är perfekt, men allt hör ihop. Skulpturerna placeras bredvid varandra och börjar skapa relationer. Jag känner igen dem.