Line Grön

Hörnen i en skulptur, papperet som ett slut att förhålla sig till. Jag undersöker papper, färg, lera och lim. Materialet, ordet. Jag väver in ledtrådar både till betraktaren, och till mig själv. Karaktärerna är närvarande hela tiden: den blå clownen, tvillingsnigeln, domtorget. Mellan verklighet och myt, mellan vardag och saga, är det mellanrum jag befinner mig i. En oläslig karta jag tror mig hitta ledtrådar i. En karta över det jag tänker på, och det som är. Också det som inte är. Betraktaren går runt bland verken och följer en slags historia – det är en oformulerad historia, och kommer kanske förbli det.
Det finns en rytm i det uppradade. Ting efter ting efter ting. Jag radar upp askarna, pappersbitarna, färgerna, och de kommer tillbaka till mig i en ny skepnad. Raden är en upprepning och simultant både början, slutet och mitten.