Minna Rombo Zetterlund

Jag förlorade mitt skapandespråk på bergets topp där horisonten sträcker sig vid. Vilade där, något rastlöst. En reflektor blinkade hopp om språkets återvändande—väl tillbaka i min storstadsgrotta.

Jag drar efter andan, ögon centimeter från den snurrande linsen—gigantisk, räckande ända till horisonten. ”Det här är… så sjukt coolt. Det är helt galet. Det är så vackert. Helt otroligt. Det här är helt fantastiskt. Helt fantastiskt.”

Jag går längs floden om morgonen, den delar staden i två, men signalhornet når båda sidorna. I tankar om kommunikation flyger antenner förbi. Och jag följer. Allt bär frekvenser.

Jag far, sökande det som inte går att finna, snubblar över verkliga ögonblick och finnanden och installationerna blir platsspecifika utan att vara bundna. De delar upplevelserna vidare till andra som råkar på dem.