Wictor Bernhard

Here now, at the time and place we were always heading towards.
Year 1.003.346, but who’s counting?

…upload…

Returned to the bottom of the missing ocean.
I wonder how we managed to consume it.
Endless dunes of gleaming crystalized salt.
Like on another planet.

…upload…

Vegetation covers strange rocks on the salty ground.
It’s different from the vines and grass I’ve seen before.
Like it’s made from glass.
Traces from countless lifetimes of disposal, surfacing.
It never left.

…upload…

An object hovers and rotates above the rocks.
The ground is pulled from the ground towards it.
It has its own gravity.
It resonates with me.
Silent shouts that I can’t hear.
I feel them, telling me to…

…upload…

Inspirerad av arkeologi, film, tidsrubbande storytelling, materiell transformation och posthumanism, utforskar det här projektet motsägelserna i mänsklig framgång. Teknologi består, men syfte bleknar. Naturen återtar det som lämnats kvar.

Genom spekulativ design av objekt som balanserar mellan reliker och uppfinningar, undersöker jag tidsresande som koncept. Inte som ett fysiskt fenomen, utan som ett verktyg för att omformulera vår uppfattning av dåtid, nutid och framtid. Det suddar ut gränserna mellan de tre och ifrågasätter inflexibiliteten i samtida tankesätt.

Tänk om den dystopiska framtid vi fruktar redan är här,
och tänk om den utopi vi längtar efter bara är en fråga om perspektiv?