Jenna Gillinger

PTSD, trauma, and a neglected interrogation room
developed into a feverishly distorted memory of terror.
Cornered, scared in the Court’s public waiting area next to the perpetrator, waiting to testify.
A withdrawn testimony.

What role do the perceptual impressions play in psychologically vulnerable situations? Would a more carefully fitted room to promote warmth and safety have changed the distorted memory?
Or even about the interrogation itself?
Swedish courts have one and the same entrance and the same public waiting area for both the plaintiff and defendant. How does that affect the individual?
If different parties before testifying do not feel safe in the waiting area…
How can the outcome be a fair trial?

PTSD, trauma och ett försummat förhörsrum
utvecklas till ett feberliknande, förvridet minne av skräck.
Trängd, rädd, i domstolens offentliga väntrum bredvid förövaren, i väntan på att vittna.
Ett tillbakadraget vittnesmål.

Vilken roll spelar perceptuella intryck i psykiskt utsatta situationer? Skulle ett mer varsamt formgivet rum, för att främja värme och trygghet, förändra det förvrängda minnet?
Eller till och med själva förhöret?
Svenska domstolar har en och samma entré och samma offentliga väntrum för både målsägande och tilltalade. Vad gör det med individen?
Om olika parter innan vittnesmålet inte känner sig trygga i de gemensamma utrymmena…
Hur kan då utkomsten bli en rättvis rättegång?